MONA, del två!

Hon är och var den bästa sossarna kunde ha och kunde få - men så tragiskt, typiskt, kvinnligt självkritisk och alldeles för litet maktberusad....

I det rådande läget under valet stod hon pall, saklig och välartikulerad och inledde en alldeles nödvändig förändring av (s).
De behövde och än mer behöver en nödvändig omorientering redan före Perssons avgång:
- "Vad är arbetarrörelsen i en postmodern tid?", typ.

HON hade och kunde även fått större utrymme att artikulera det.

Jag tror att gammelsossarna var både hennes och partiets största fiender. De såg inte att hon var den personen som erbjöd det ledarskap som var bäst för dem. De snackade sönder henne och blottade den svagheten till media, som med sin logik i sin tur vädrade blod och jagade villebrådet.
Att hon pallade så länge är märkligt.

Ytterst är det också en uppgörelse med arbetarrörelsen patriarkala era - en sansad, kvinnlig ledare som inte pekar med hela handen utan lyssnade med hela örat.
Inte förrän rörelsen är mogen för det kan de heller komma tillbaka i full kraft på den politiska arenan.

MISSTAGET hon gjorde var att så tidigt gå ihop i ett förvalt samarbete med MP. Det var prematurt och alla förlorade på det. Väljare, tre partier och demokratin i konungaiket. TYVÄRR kommer därför denna möjlighet inte heller att stå till buds snart nog när just det kommer att vara rätt och kan komma i rättan tid. Svedan efter denna framkrystade koalition kommer att sitta i skinnet så passs länge att en enad opposition inte låter sig göras.