Det möjligas konst

Förutom det faktum att striderna, våldet, förstörelsen och dödandet definitivt ökar i Afghanistan, är situationen komplex och extremt svårbedömd.
En bild av nuläget får man i en färsk artikel i The New York rewiev of books; Afghanistankännaren Ahmed Rashid skriver efter en intervju med president Karzai, att denne nu slutligen vänt sig helt emot USA och de utländska trupperna och är utless på västvärlden som efter nio år bara gjort allt värre. Och att han redan nu sitter i inofficiella samtal med talibanerna för en fredsuppgörelse! Efter sommarens fredsjirga har ju omvärlden undrat om landet verkligen skall starta en försoningsprocess med talibanerna eller inte.
Kanske erinrar sig Karzai hur hans föregångare som president, Najibulla, hängdes av talibanerna på ett förnedrande sätt sedan annan stormakt, Sovjet, rullat hem sina sista tanks och talibanerna intog Kabul 1989.

Talibanerna är dock inte de enda aktörerna i ”the insurgency”, som motståndet ibland kallas. Den sanna bilden av vilka som strider på alla sidor är sammansatt och föränderlig. Själva talibanrörelsen är också skiktad, förändrad och sammansatt.
De sk krigsherrarna från gamla norra alliansen med mycket vapen, knarkaffärer, illegal gränshandel har ett starkt lokalt inflytande baserat på hot och vapenmakt och återfinns dessutom på synnerligen inflytelserika offentliga poster.
President Karzai själv anklagas från alla håll för att vara både politiskt slut, galen och rejält korrupt, särskilt efter fjolårets riggade val. Slutligen står både Iran och Pakistan och knackar på och vill vara ledande i eventuella officiella fredssamtal för att säkra sina intressen.

Vad vanliga afghanerna tycker om ”the internationals” och om talibanerna vet heller ingen med någon tillförlitlighet. Småfolket ute i dalar och byar kan fortfarande inte läsa och har aldrig hört tals om nå’t ”nine eleven”… Min SAK-styrelsekompis Naders ord ringer ännu i mina öron: ” Vi afghaner har två mardrömmar: att de utländska trupperna skall dra sig tillbaka och att de skall vara kvar”.

Men samtal pågår alltså redan om en sorts fred utan västerländska trupper mellan regeringen och den rörelse som omvärlden fuktar mest. Fine!

Slutsats: ingen kan med säkerhet veta vad som kommer att ske i ett maktvakuum i det ytterst intrikata maktspelet mellan många inre och yttre krafter, om alla utländska trupper dras tillbaka snabbt och okontrollerat.

Det kan åter bli ett grymt talibanövertagande, eftersom rörelsen tagit kontroll i majoriteten av landets distrikt och förändrats bara marginellt. Det kan bli ett totalt inbördeskrig eller någon sorts intervention från någon regional makt. Pakistan, Iran, Kina eller till och med Indien via Kashmirkonflikten, kan dras in i ett afghanskt svart gravitationshål. Framtida oljeledningar, opium och mineral finns att kontrollera.


Sverige borde ha åkt därifrån för fyra år sedan är det blev uppenbart att talibanrörelsen inte skulle låta sig besegras, att det var ett NATO-, dvs USA-krig som vi bidrog till och inte någon ädel FN-insats. ISAF-mandatet skulle reviderats och hållits mycket tydligt åtskilt från OEF. Den misslyckade konstruktionen med PRTn (som skall bygga broar, klappa skolbarn på huvudet framför PR-kamerorna och samtidigt förgöra talibaner, patrullerna byar och tillåtas klanta till det med civila colateral damages*) skulle aldrig få komma till stånd. Framför allt skulle vi inte ha accepterat ett NATO-kommando över vårt militära folk.

Så visst måste det misslyckade och förskräckliga 30åriga trippelkrig avslutas. Inget positivt har, utifrån någon parts önskelista, hänt på nio år av amerikansk invasion; inga terroristbekämpningsmål har nåtts, landet har inte kunnat vända utveckling mot mindre fattigdom, kvinnornas situation och representation är bara ytterst marginellt förbättrad. En effektiv demokrati med vidhängande legitim regering, som skulle kunna ansvara för säkerheten på ett betryggande sätt, finns långt ifrån..

I princip ingen tror längre på en militär lösning av någonting i Afghanistan…
Inte ens längre de sista tappra, nämligen den svenska borgerliga regeringen.
Så sent som under valrörelsen i somras kraxade dock fortfarande herrarna Tolgfors och Björklund om att det var fel att alls sätta ett återtågs-datum. Sveriges stolta men diminutiva truppbidrag, 0,4% av den totala NATO-styrkan, skulle vara kvar, fast Tyskland, Kanada, Holland och USA m fl länder med mycket större trupper, hade bestämt sig för att backa hem och satt ut sina slutdatum.

Men valrörelse är ju valrörelse. Tror man sig vinna poäng på bakvänd patriotism eller väst-lojalitet så kör man den ända ner i botten. Men minns att Sveriges militära bidrag i grunden handlar om NATO-lojalitet, inte om Afghanistan-lojalitet eller FN-lojalitet! Efter det svenska valet och man kunde återgå till ett mer verklighetsbaserat praktiskt agerande. Den svenska debatten hade alltmer dragits mot en gemensam mitt, där enighet om att militära ”lösningar” inte gives på vad som än är ”problemet”. Sveriges insats är försumbar, och alla de stora grabbarna är redan på väg ut ifrån detta gigantiska misslyckande. Och NATO-acceptansen ökar.

- Så hur fixar man då ett snygg exit, på samma vis som den ”Peace with honour”, som USA artikulerade när fiaskot i Vietnam blev uppenbart? Jo, man sätter ett datum några år fram, hoppas fromt att de inhemska styrkorna skall förmå klara ”säkerheten” och visar därmed att man fortfarande har situationen under kontroll…

Min egen om än ytterst osäkra, bedömning är att risken för en inbördes implosion är stor om det blir ett snabbt tillbakadragande av all utländsk militär.
Samt att omvärlden istället måste lämna plats och medel för en genuin civil uppbyggnadsprocess så snart det bara går. Afghanledd förvisso, men med hjälp av omvärldens demokratistöd, bistånd och uppbyggnad.

Så att regeringen Reinfeldt i och med propositionen med (S) och (MP) satte ett svenskt uttågsdatum är det stora fallet framåt. Inte helt bra, inte ens optimalt formulerat. Men vi skall äntligen bort därifrån nu och det finns tydliga skrivingar om överväxling till civila insatser som går att åberopa.

Kanske det inte håller, kanske MP skulle pressa på till en tydligare militär totalavveckling efter 2014.
Men slutresultatet är väsentligt bättre än den förra proppen. Vi har fått ett dokument att hålla oss till som pekar på en ny riktning och ett nytt innehåll. Senkommet och tamt, men dock.

Politik är som bekant - det möjligas konst.

(Se COGITOS rapport i ämnet som lanseras i dagarna)