Follow by Email

söndag 24 oktober 2010

ALLA skriver äntligen överallt om

- Afghanistan.
Med rätta!

Men senkommet. Som vanligt.

Jag har burit Afghanistan i mitt hjärta sedan det blev klart att USA tänkte gå in hösten 2001. Som första partiledare åkte jag ner då i november, men fick nöja mig med att vara i flyktingläger och på byaråd i nordvästra Pakistan. Det var för farligt att åka in ansåg myndigheterna och SAK, som jag sov hos.
Minns med sorg Anna Lindhs påklistrade optimism i kammaren i december 2001 när talibanerna fördrivits från Kabul.

Som ledamot i Utrikesutskottet stödde jag rätt tveklöst ISAF och svenskt truppsändande under 2003, 2004 och 2005.
Men bara med stor tvekan 2006. Då började förtroende för att det gick åt rätt håll rämna betänkligt.
-Vad var detta för NATO-svensk styrka egentligen?

Sen har jag som styresleledamot i SAK varit där några gånger och kollat in våra verksamheter.
Märkligt hur landet ändå fungerar , trots all inblandning av alla slag; kommersiell, kriminell, militärt och missriktat utvecklingsstyrd.

Jag själv har både tänkt och skrivit en del under dessa 9 år, men debatten har totalt sett mest försiggått i slutna rum och i initierade kretsar. I somras gick dock proppen ur och nu svämmar det fullkomligt över med inlägg och tyckanden. Fast minst lika mycket handlar debatten om debatten i sig, nästan mer än om Afghanistans framtid...

Dock känns det hur scoopet nu snävas in. När den samlade debatten blir alltmer skarp och substantiell och en kollektiv ompositionering håller på att bli möjlig.
Bara det att S-V-MP lyckade sy ihop en gemensam agenda före valet var ett stort steg. Att helt neutralisera vissa inbitna stridisar, typ Hr Ahlin från vänster återstår visserligen, men kompromissen i sig var en prestation.

Och nu denna eftervals-höst, ekar M och FPs stridisar, Björklund, Widman, Tolgfors, ÖB och Försvarsmaktens hesa rop på kvarstannande utan agenda och utan tidtabell alltmer tom, krystad och målbilds-lös.

För vad är nu den stora poängen?
Inga andra tror ju längre på en militär lösning utom denna lilla svenska idealistiska krets. Kanada och Holland drar, Tyskland drar. USA drar!
Men inte vi... det är ologiskt.
Mest patetisk är kanske FN-förbundets Gabelich som ännu hoppas på att det skall ligga en FN-anmodan nånstans i botten att stödja sig på.

Min tolkning av vad det officiella Sverige vill uppnå är - NATO-lojalitet. Kommande NATO-medlemsskap. Då blir det hela logiskt . Då finns ett motiv.

Vad Afghanistans folk säkert efter detta trettioåriga krig vill uppnå är - fred!
Det är synnerligen logiskt.
Men ju mer pang pang som sätts in, ju mer pang pang skapas och ju längre bort från varje form av fred kommer alla.
och ju mer polariserat blir det.
Också logiskt.

Men i denna numera översvämmande debatt har tyvärr också positioneringarna förenklats till att bli till "talibanerna" mot "väst". Och att vilja backa ur militärt förenklas till att vara pro-taliban och contra-väst.
Det är både ologiskt och fördummande.

Men det blir ändå äntligen samnataget till ett debattmässigt guldläge i Riksdagen och i offentligheten att bemöta den stanna-kvar-och-utöka-mantalet- Proposition som Regeringen lägger nästa vecka: nämligen att mobilisera en majoritet för tillbakadragande, omladdning för ny svensk strategi , samt att sätta ett ideologiskt exempel för andra deltagande västländer. (I princip deltar bara ju bara västländer bland de utifrånkommande i Afghanistan, till skillnad från andra FN-missioner i världen som domineras av t ex turkar, nepaleser m fl..)

Om Sverige äntligen inhiberar sin sk insats i Afghanistan med motiveringen att militära operationer är kontraproduktiva och att vi istället kan erbjuda vårt lands kapacitet som medlare och fredsbyggare, skulle det ge riktigt stor efterklang i omvärlden.

Då blir den globala och offentliga svenska debatten inte längre om Afghanistandebatten i sig, eller om islam eller lojalitet med talibanism kontra västliga /läs NATO-/ ideal.
Utan äntligen och helt riktigt om vapnens eviga maktlöshet och varje folks rätt att styra sitt eget öde.



.

1 kommentar:

  1. Somn sagt var jag i Afghanistan under majrevolutionen 1978. Mitt bestående minne är att "det här folket djävlas man inte med- stackars idioter som försöker sig på det.". Okuvade, självständiga, "galna", lyckliga och beväpnade med eld och himmel skinande ur ögonen.

    Efter det har Sovjet gått på pumpen, NATO knäar och Sverige har fått sig ett par getingstick. Jag har ingen aning om hur inrikespolitiken och motsättningarna ser ut där idag, men om jag får gissa så är det ett slags ränksmideri och alla-mot-alla kamp där varje folkgrupp, klan, familj och krigsherre försöker räkna ut vad som passar dem bäst, medan Karzais myndighetskontroll räcker ett par kvarter från presidentpalatset.

    På farhågorna om talibanernas snara maktövertagande kan jag inget annat än undra var de var INNAN Sovjet angrep landet. det syntes inte tillstymmelsen av dem då och de verkar bara ha blivit fler ju mer stormakterna har krigat i landet. Varför skulle de försvinna av ännu mer krig? vilken är deras maktbas och hur genererar de sina styrkor? genom ett hat till de ockuperande västmakterna kanske?

    Undrar Jerker Nordlund

    SvaraRadera