Follow by Email

fredag 11 juni 2010

En dag med världens dummaste idé

- upplevde jag i torsdags på Forsmark 3.

I bedövande vackert försommarväder och anförda av en strålande Solveig Ternström for vi iväg, två riksdagsledamöter, en före detta, två folkkampanjare och en fusionsforskare till Norduppland. Efter att vederbörligen lämnat in uppgifter om personnummer flera dagar innan, såklart.
Och mottogs furstligt med lunch på Forsmarks värdshus innan vi fick vet allt om de lånt framskridna planerna på slutförvaret i forsmark. Bara samrådssvängen med berörda runt Östersjön- världens mest radioaktiva hav – är ännu inte klar. Lokalbefolkningen i Östhammar har man sedan länge myst över, så de är grundligt positiva till både slutförvarets placering där och till kärnkraft som energiform.

Och ett förvar måste ju varje kärnavfallsproducerande land ha! - like it or not. Har vi producerat eländet så MÅSTE vi helt enkelt finna metod och plats för att hålla det hermetiskt avskilt från biologiskt liv i 100 000 år. Minst. (Men för 100 000 år sedan fanns inte ens rasen människa…)

Tre kriterier krävs för att SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB) själva skall förorda och aktivt förbereda en plats för slutförvar: att opinionen på platsen är accepterande, att infrastrukturen att köra dit är tillräckligt utbyggd och att berggrunden är stabil nog att palla för 1000 meters borr och inte bilda sprickor eller utsättas för jordbävningar.

Processen att till sist landa i Forsmark som förvar har varit långdragen, och om allt rullar på är det igång 2023.
Platser och diskussioner landet runt har på gått i många, många år nu. Folk som bor nära en sådan potentiell dödsbringare som ett kärnkraftverk har tydligen psykologiskt den mekanismen att man vänjer sig, accepterar och så småningom t o m internaliserar, dvs blir en stark tillskyndare och försvarare av det som egentligen hotar ens liv. Jag såg den typen av reaktion i Barsebäcks by och det finns belagt på många andra håll. Better like it, typ.

En preliminär vanlig MKB (miljökonsekvensbeskrivning) finns redan, och en slutgiltig blir klar när säkerhetsdeklarationen till ansökans radiologiska säkerhetsaspekter är godkända. I MKB än strålningsfrågorna dock bara en bland flera punkter. Den tar mer sikte på påverkan på den omkringliggande naturens och samhållet på kortare sikt.

Mina två reaktioner på denna del av studiebesöket, var att man så ofta verkar tillsätta informatörer som inte kan frågorna på djupet. De får läsa in sig på förelagt ganska grunt material och förväntas svara glatt på standardfrågor. Vår grupp, som hade kärnkraftskritiken i ryggmärgen, visste ju att det framkommit ytterst allvarlig kritik mot att de kopparkapslar - som utöver bentonitlera, järn och bergmassa- skall kapsla in det utbrända kärnavfallet, korroderar i förtid och därmed kanske inte är säkra.
På dessa frågor från oss blev svaren generade blahablaha-iga. ”Vi tror på våra siffror” och ”forskning är så komplext” , (igen: ) ”forskning är ju så komplext”.
Informatören kunde uppenbarligen inte detta och skulle heller aldrig haft kapacitet att gå i svaromål heller på ett mer tillfredsställande sätt, ens om hon fått läsa på.

Informatörers roll när en offentlig tveksamhet skall torgföras är uppenbarligen att vara käcka och få folk att må gott, mer än att vara sakkunniga.

I alla fall måste vi bara ha ett slutförvar och jag accepterar detta tillsvidare i brist på bättre. Under rådande omständigheter finns det helt enkelt inget annat ställe och ingen bättre metod. ENDA VETTIGA för mänskligheten är att inte skapa en droppe mer avfall att behöva hantera i tusentals generationer framöver och hålla åtskiljt från allt annat levande….

Samma förvirrade typ av svar fick jag och ifrån kommunikatören på själva Forsmark 3. Jag frågade då om de kände till ifall Finland rankat ”incidenten” i augusti 2006 som en potentiell 'sexa' på en internationella IAEA-skalan för hur allvarligt kärntekniska incidenter skall bedömas.
Här fick den en 'tvåa' av Forsmark själva på den sjugradiga skalan, eftersom ingen radioaktivitet läckt ut.
Han var hur som helst inte intresserad av att ta reda på deras eventuellt annorlunda ståndpunkt, han visste inte om det var ö h t möjligt att göra parallella bedömningar eller om det alltid bara skall finnas en enda sanktionerad bedömning: Han ville få de till att JAG påstod detta och han krånglade och polemiserade på denna enkla fråga på ett sådant sätt att jag fick släppa frågan.
Slutsats: Informatörer och kommunikatörer bör också vara djupt sakkunniga.

Däremot var en av de ingenjörer som följde med oss runt klart sakkunnig och informativ. Lugnt, klart och pedagogiskt besvarade han allt vi frågvist kom med. När vi skulle tacka och åka avrundade med att ” oavsett vad man kan tycka om kärnkraft, så är min roll att göra denna verksamhet så säker som det bara går, och det tar jag på mig”.
Det väckte min fulla respekt.

Själva stället -Forsmarks nyaste reaktor 3- hade över tusen rum. Vår lilla grupp vägleddes av fyra herrar och en säkerhetsvakt. Vi travade i ändlösa trappor och korridorer, läste hundratals skyltar med upplysningar, anvisningar och förhållningsorder som satt tapetserade på varje kvadratcentimeter om i princip ALLT, åkte hissar, klev över skogränser och genom mätstationer för strålning, för att till sist få titta in genom glasfönster på reaktorn först och sedan på turbinerna.

Ingen av oss strålade när vi gick ut.

Även här blir min reflexion väldigt enkel och lakonisk - dessa paltsanställda gör säkerligen sitt yppersta, för maximal driftssäkerhet. Särskilt efter de reprimander och påpekanden som gavs efter sommaren 2006, när säkerhetskulturen uppenbarligen hade förslappats och det var minuter från ett storhaveri...

Men platsen att diskutera makrosystem val för landets och världens energiförsörjning är inte där ute i Upplandsskogen, utan i Riksdagen.
Första anhalt är att HEJDA PROPOSITIONEN om ÅTERSTART som kan komma att tas den 17 juni!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar