Baby elephant walk!

Ibland är det oväntade det roligaste.
Visst var Somaliland intressant och t o m viktigt, men en dag till övers i Nairobi i tisdags resulterade i ett oplanerat besök på ett ELEFANT-BARNHEM.
Och det var något det!

Fortfarande finns mycken tjuvjakt på elefanter för illegal handel med elefantbetar.
-Är det inte otroligt!
Och lokalbefolkningen är många gånger lika negativa och rädda mot/för elefanter, som våra svenska varghatare är.
Men de som bryr sig finns också och de rapporterar till
http://www.sheldrickwildlifetrust.org

när de sett något som resulterat i att små elefantbarn blir övergivna och föräldralösa.

Då flyger denna stiftelse dit som ett skott och tar ner den lille individen till barnhemmet strax utanför Nairobi för omedelbar vård. Vård i form av kärleksbombning och modersmjölksersättning, mat, husly, nya kompisar och psykologisk behandling.

17 stycken små (= stora), kloka, vackra- men grymt traumatiserade skyddslingar finns det där. Helt ideellt drivet med donationer och gåvor.

Mellan klockan 11- 12 varje vardag får man se dem matas, och det var ett skådespel! Glada men hungriga kom ca 8 i taget skuttande ner till utfordringsplatsen, slingrade snabeln runt skötarens hals och sög raskt och girigt i sig en jätteflaska välling var tredje timme. För att sen börja nojsa med oss åskådare, lerbada och leka med varandra.

Under tiden berättade man oss följande gripande fakta.
De små liven är så psykiskt känsliga och ofta deprimerade, eftersom de flesta av dem varit med om gräsliga situationer när deras mor och flock blivit beskjutna och dödade av tjuvjägare. Om de inte kommer till vård inom några dagar dör de i djungeln/ savannen, fast kroppen teoretiskt skulle kunnat klara sig.
Men även av de som kommit till stiftelsen klarar sig bara ca 40%, för de har så gott minne, så starka känslor och efter händelserna ofta försvagad livsvilja.

Men vårdarna gör ett jättejobb. Deras enda kvalifikation är att kunna ÄLSKA dessa stora pyren och vaka över dem, mata dem och leka med dem 24 timmar per dygn. Ge dem nappflaska, smeka och kela tills de repar sig under minst ett år. Ofta tre.

Sedan skall de slussas tillbaka ut i vilda skogen igen och helst hitta en ny flock att inlemmas i. Det tar ytterligare ca två till tre år, för det måste få gå i helt individuell takt. Ungen bestämmer när han eller hon släpper kontakten bakåt med skötaren, och flocken bestämmer om och när de adopterar den nya som sin medlem.

Mycket gripande. Jag stod i solen och grät bakom solglasögonen.

Så för 350:- kronor per år adopterade jag lilla SHUKURU, dvs "tacksamhet" för mina egna barnbarns skull. Gör det ni också!
Som fader får man nyhetsbrev samt t o m vara med och natta de små, om man har vägarna förbi Nairobi framåt kvällningen.

Nu skall jag till A & E ikväll och visa DVD, certifikat och bilder på deras lilla 1,5 åriga skyddsling. Hoppas de alla får chans att träffas IRL!