söndag 8 februari 2009

Men storstäder är sämst...

Allt jubel över biogas i förra inlägget slocknade efter fyra dagar i Madrid.

Visst hade sonen det bra på sitt Erasmus-program och han gillar stan, som tur är.

Men jag har visst en livslång knut inför städer!
Madrid var inget bättre nu, än det jag minns av den från tågluffartiden i början av 70-talet.

Fem miljoner välnärda och högutbildare EU medborgare med sin Barcelonaprocess och sitt Lisabonavtal, men med en sophantering som känns medeltida: bara två futtiga fraktioner som sonen var ensam bland sina europeiska studentkompisar att orka vidmakthålla; "Diverse återvinningsbart" (dvs alla sorters burkar, plaster, glas mm) och "sopor",
som bägge gick ner i varsin tunna i portgången.
På gatan; hundskit i drivor.
Trånga gränder där alldeles för stora bilar pressar sig fram.
Prostituerade unga tjejer längs affärsväggarna i city.
Suck.

Utsikten från balkongen bestod av andra balkonger, antenner, paraboler, bilar.
Inga träd.
Parkerna är anlagda, platta förolämpningar till Moders Naturs spontanitet.

Och tanken att framleva sitt liv i en sådan öken får mig alltid och överallt oavsett land eller nivå på standard lätt panikslagen.
NEJ! - detta är inte livet för mig.

Utanför Madrid anar man vilka skogar som måste ha funnits en gång i landskapet på 1500-talet innan stan anlades. Borta.

Staden är marknadens princip, inte produktionens eller ens reproduktionens.
Man skall samlas på ett ställe för att kränga saker som skapats i kringlandet.
Inget kan växa. Allt måste fraktas in. Det organiskt självorganiserande ryms inte.

Glädjen blir - i bästa fall- andra människor. Nöjen kostar pengar och natten är den sociala tiden på dygnet. Ljus skymmer stjärnorna.
- Var skall barn känna sand mellan sina tår?

Hoppas detta provocerar till svar. Jag har så få lantis-själsfränder i denna värld, att jag bara måste få bryta min urbana alienation i cyberrymden!

3 kommentarer:

  1. Mycket bra inlägg, mycket fint skrivet. Jag tänker samma sak när jag vistas i städer som sedan länge tappat all kontakt med den helhet som de ingår i, och där i stället stress, karriär, misär och betong härskar.

    SvaraRadera