Jalalabad - en heldagsupplevelse

Upp kl 05.00, avresa till flyget 5.40, knöla in oss vi fem i lilla chartrade PacTec-planet, hänföras av Bergen Bergen, Bergen och efter 25 minuter i luften – dratta ner på flygfältet i Jalalabad. Där var emellertid tvär-tomt den tiden på morgonen....
Vi kom inte ens ut genom några grindar, utan stod litet fånigt ensamma på stora, stora plattan och kliade skallarna. Efter litet telefonerande enligt en knölig instruktionslapp på en grind, kom två bilar drällande. Insåg att allt var inringat av militära anläggningar, så vi rasslade raskt ut därifrån.

Fika och hälsa på alla SAK-anställda på lokalkontoret, såklart, men inte alltför länge. SAKs sponsrade Female Teachers Training Class väntade ju. På skolgården satt morgonens alla pojkklasser i grupper med vardera en lärare, en lärarassistent med påk samt en lös svart tavla mot ett träd. Även på taken satt klasserna. De stirrade häpet och förtjust över oss inkommande framlingar, men vi skulle inte förgylla just deras dag, utan slussades raskt in till de kvinnliga lärarkandidaternas lilla kammare. Ca 17 ungre kvinnor, två kvinnliga lärare till dem och några manliga höjdare demonstrerade en demonstrationslektion för oss om anatomi. Djupt beslöjad visade en ung kvinna på ett plast-skelett hur det var uppbyggt och funkade. Men hon ville själv inte fastna på bild så vi fick nöja oss med foton på skelettet och själva klassrummet. Men de var stolta och nöjda med sin utbildning och hade inget emot att i framtiden undervisa yngre pojkar. Men att vara fröken till äldre gossar ”is against our tradition”, svarade de oss.
En helt OK institution och de verkade medvetna om sitt värde och sin betydelse, så vi gick upplyfta därifrån.

För att landa hos RAD-programmets protesverkstad. RAD är Rehabilitation for Afghanis Disabled och utgör ett mycket väletablerat och handfast program för fysiskt handikappade, med proteser och sjukgymnastik mm. Här blev bildtillfällena desto fler och jag skall genast försöka fögylla bloggen med bilder på käcka plast-, gummi, gips- och läderattiraljer. Att se den lilla neurosedyn(!)skadade killen, som nu kunde gå fritt med finfina proteser var en glädje! Liksom mamman med pyttesmå tvillingar vi bröstet som hade gott hopp om att den enes klumpfot skulle kunna rätas upp med hjälp av RADs insatser. Men de flesta inkommande skador var ju krigsskadade och flest bland dem var – just det: minoffren. Vilket djävulskt påfund.

På samma stora anläggning fanns också ett tredje lika hoppingivande projekt, nämligen barnmorskeskolan. Unga kvinnor från Nuuristan hade valts ut för ett och ett halvt års kvalificerad utbildning och skall nu i december komma hem till sitt svagt utvecklade distrikt som de första riktiga hälsoarbetarna. De kan även HIV/AIDS och de kan rädda liv på nyfödda. Så den höga barna- och mödradödlighten kommer att pressas tillbaka alltmer, valde vi att tro.

Avslutningen av dagen bestod av en ljuvlig lunch på golvet i finrummet i SAKs kontor med yoghurt, bruna bönor och hönssoppa för de som så önskade. Vi trodde att en lyckad dag hade kommit till sitt slut. Tills vi skulle tillbaka in på flygplatsen.
För att göra en trist och lång historia kort var den coalition-reglerade infarten, som så smidigt bara öppnat sin grind för oss i morse, förvandlad till ett svårforcerat och litet farligt ställe. Det tog en halvtimme av förvirrade och godtyckliga procedurer, slumpvisa visiteringar, i och ur bilar-kommandon, in och ut ur skjul, bortlämnande av kameror och mobiler etc. Börje höll på att inte få tillbaka sin mobil, tills en ung amerikansk officer ingrep och gav den stjälande soldaten en reprimand. Men lilla planet hade inte tröttnat och dragit, utan till sist kom vi välbehållna med tillbaka till Kabul. Trafikstockningen här i eftermiddagsrusningen var rent fysiskt mer hälsovådlig än flygpassagen i Jalalabad, men väsentligen mindre mentalt störande.

Men nu strax skall det bli fest och kalas här på compounden, så jag måste duscha av mig DAMMET som ligger i drivor på skor, hår, kläder. (Fast det kommer visst inte bara vatten ut ur duschen, utan även gröna alger sägs det...)