Follow by Email

tisdag 20 november 2007

Att bedriva utvecklingsbistånd - och kanske dämpa annat stånd

Svenska Afghanistankommitten har funnits i 25 år. Det firas med stort jubileum på torsdag. Många olika solidaritetsgrupper har ju kommit och gått genom åren, i Sverige och i Afghanistan, men SAK har överlevt. De har genomgått både faser och fasor men ständigt förblivit Afghanistan och sin verksamhet trogen. Uppdraget att solidariskt bistå, kunskapa om, och verka med afghanernas bästa för ögonen, har hållit måttet, även om regimerna, krigen, härskarna, klimatet och omvärldens uppmärksamhet minst sagt växlat.

Denna vecka samlas ca femtiotalet av SAKs alla 5000 lokalanställda på Kabulkontoret för ett halvårs utvärderingsmöte. Vi från styrelsen skulle naturligtvis också delta. Det var både lärorikt och förvånande. Vilket engagemang, vilket patos!
Och vilket grundmurat renomme SAK fått efter alla dessa trofasta år i landet!
Vissa rapporterade om att folk här t o m blandar ihop SAK, inte bara med hela SIDA, utan även med Konungariket Sverige – så pass stora och välkända är vi över hela landet, bland hög som låg och fr a genom skolprogrammen.

Men nu är det nya tider på väg. SAK måste hitta ett nytt sätt att fungera i en miljö där regeringen, som skall och nu måste ta greppet om alla samhällsfunktioner, mer och mer skaffar uppdragstagare för olika verksamheter i brist på egen kapacitet. Då blir även gamla välkända och inarbetade NGOs som SAK, betraktade som ”contractors” och skall inkomma snabbt med lockande och genomarbetade offerter för upphandling.

Dessutom tillkommer numera behovet att inte bara verka, utan även att SYNAS och kunna tala om att det är SAK som gjort, gör, står för, bidragit till, skapat det eller det andra. En rolig historia under dagen var det amerikanska pådraget härom veckan när man stampat ut i en by med 400 blyerspennor och några skolböcker under astronomiskt dyr vapeneskort och ”hjälpt till” så altruistiskt och behjärtansvärt. Alla ärrade afghaner och närvarande ”expats” skrattade rått och hjärtligt över den försumbara insatsen i relation till kostnaden och bullrandet...
Detta är nya förhållningssätt som kräver annan och ny kunskap än det gamla hederliga NGO-sättet att bara solidariskt ställa upp med tid, pengar, kunskap och närvaro på fältet.

Senare på kvällen dinerade vi med SIDA-gänget här i byn. (Snart blir de ÄNTLIGEN upphöjda till ambassad om regeringen hemma fattar sitt beslut, som planerat före jul.)
De hade mycket av intresse att berätta. Visste ni t ex att de kvinnliga parlamentarikerna här som ö h t vågar ställa sig upp i talarstolen, möts av kastade flaskor, urdragna mikrofonsladdar mm, mm T o m med hot om att gruppvåldtas om de säger något som misshagar de manliga ledamotskollegorna.
– Visst är det pittoreskt med olika ”kulturer”??

Dessutom fick jag veta att telefonbolag profiterar på den enorma ”sexuella nöden” (som Elise Ottesen Jensen skulle uttryckt saken för 80 år sedan). De säljer mobiltelefonnummer till abonnenter med kvinnligt namn, så de kan ringa upp dem anonymt och stöna litet, eller bara få höra en kvinnlig röst....
Ja, hur sjukt kan det inte bli, när ”kulturer” håller könen åtskilda och olika värderade. Hur sjukt blir det inte när "utveckling" eller bistånd blandas samman med kommersialism.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar