(lund-)amsterdam-Dubai - KABUL!!!

Visst går det åt ett dygn och mycken CO2 att komma hit, och visst var det tröttsamt...
Men nu har jag landat och äntligen kunnat dra in Kabuls atmosfär hela eftermiddagen. Det är jag, Börje och Stefan från SAKs styrelse, som rest hit, och nu ikväll kom även Ulf ikapp oss.
Afghanistankommitten har ju en mycket omfattande verksamhet i landet och det sedan länge. (På torsdag blir det 25års-jubileum med buller och bång.) Men att kunna komma rent fysiskt intill verksamheterna och se vad vi faktiskt gör här nere efter besluten hemifrån Trekantsvägen, är så klart ovärderligt.
Vi bor nu i ett guest house, på den tomt där de relativt fåtaliga andra utländska anställda också bor. Det är inte detsamma som stora huvudkontoret, där man jobbar. Ca 5000 personer finns på avlöningslistan härnere, och då är bara ca 1% inte afghaner. (Ska kolla siffran).

På förmiddagen vidtog mat,uppackning, genomgång av programmet och av säkerhetsföreskrifterna. Inte gå ut ensam, inte ut efter solnedgången, alltid ta bil och chaufför, jag bör ha huvudet täckt bland folk, inga stora pengar i packningen, låsa bilen från insidan etc.Att kidnappa västerlänningar kan bli en mycket lönande rörelse...
Det hela känns helt OK och promenaden runt i centrum visar mig samma saker som i så många andra städer i världen där jag varit: tiggare, gatuförsäljare, nyfikna barn, dieselavgaser, rörig trafik, levande, myllrande, skitigt,läckert. Jag gillar det mesta jag ser, särskilt den traditionella mansklädseln är snygg!

Stämningen verkar inte heller särdeles spänd; man meckar sin moppe, hojtar efter barnen, visar sina nötter på kärran för presumptiva kunder osv osv. Som livet brukar vara med andra ord. Samt betittar de udda tre ”the expats”, dvs oss, som går gatan fram och pekar och fotograferar.

Vi ser inte så många fler sådana som oss ute per fot, men väl inuti stridsvagnar med italienska flaggan på. Så ”visar man närvaro” och det med höjda vapen. Det betyder att patrullera huvudgatorna flera gånger om, under den 1,5 timme promenaden tar. Att de alls indikerar sin nationalitet betyder att de representerar ISAF. Amerikanska OEF har ingen nationalitetsbeteckning synlig och de syns inte heller alls på gatorna i denna stad. Ute på flygplatsen såg vi desto fler beväpnade amerikaner i olika sorts uniformer, parallellt med ganska många afghanska soldater.

Annars är det vi INTE ser i gatulivet kanske mest intressanta – att så få kvinnor är ute i vimlet, och bland dem – så få med burkan på... Själv köpte jag mig ju en gul en, i november 2001, när jag vackert fick nöja mig med att partullera av gränsen nere runt Peshawar. Säkerhetsläget då, strax före invasion och bomande började, tvingade mig kvar där, istället för att tillåtas in här i landet som jag ville.
Så gick det ju som det gick, också. Men den gula burkan som sedan dess prytt en lampskärm åt mig, tog jag förstås inte med hit och nu var de flesta kvinnor också burk-lösa, om än ingen var slöjlös.

Bergens dramatik bildar en mäktig bakgrunden runt stan, liksom diset med torrt damm och avgaser. Nu kommer nattkylan krypande och jag skall upp till mitt rum med gaskaminen och kura ihop till natten. Imorgon bär det av riktigt tidigt för ett fältbesök i Jallabad.