Follow by Email

måndag 3 december 2012

Dags för ett ekologiskt begravningsskick!

Minister Atterfall ska diskutera detta med mig i RIKSDAGEN :


"Varje kultur i mänsklighetens historia har haft sina seder och föreställningar runt döden. Många olika metoder och praktiker för hur man handskats med den döda kroppen har förekommit under årtusendenas lopp. Tro och föreställning om livet och tillvarons natur speglas på ett konkret och drastiskt sätt i just – döden!
Den växande globala migrationen gör att många förut formfasta religiösa föreställningar luckras upp och blandas. Människor i Sverige vill allt mer följa sin personliga smak än vara bundna av traditionella och konventionella seder.
Kistbegravning har varit det traditionella bruket i vårt land och förekommer oftast på landsbygden. Det är en utrymmeskrävande metod där kroppen inte förmultnar, utan ruttnar i sin kista på grund av bristande syretillgång på ett alltför stort djup.
Begravningsplatserna på och invid landets 3 200 kyrkogårdar fylls sakta upp och platsbrist råder på vissa håll, särskilt på de stora städernas eftertraktade centralt placerade äldre kulturkyrkogårdar.
Efter 1920-talet kom kremeringen, eldbegängelse, allt mer i bruk och det är mindre utrymmeskrävande. Askan kan spridas på vissa ställen, men där skulle en större valfrihet av plats fylla en funktion, eftersom den estetiska och miljömässiga påverkan med att sprida aska för vinden eller över hav är minimal.
Jag menar därför som ett första skäl, att människor idag bör erbjudas en långtgående valfrihet i valet av begravningsmetodik och ritualer.
Kremering är emellertid mycket problematisk ut ur miljösynpunkt. Stora mängder kvicksilver, dioxin och andra miljögifter sprids i krematoriernas rök, även då filter installerats. ”Balsamering” är också ett problematiskt steg innan kremeringen. Det är en förskönande omskrivning för att den döda kroppen fylls med formalin för att någorlunda behålla formen fördröja förruttnelsen, under sin ibland månadslånga väntan på att brännas. Särskilt i storstäder är köerna betydande och balsameringen utbredd.
Ingen myndighet tar idag ansvar för att denna i övrigt bannlysta kemikalie fasas ut ur begravningshanteringen. Ospecificerad och icke bokförd fortsätter det dödskallemärkta formalinet att flöda. Det finns således också av rena miljöskäl anledning att bejaka bättre begravningsformer.
Ansvaret för vad som sker i samband med död och begravningar har historiskt vilat på religiösa auktoriteter. I vår sekulära tid och i vårt sekulariserade land är det dock en anonym länsstyrelse som skall ansvara för begravningsväsendet. Hos dem finns sällan utsedda opartiska handläggare eller fastslagna beslutsvägar.
Nuvarande begravningslag tillkom då Svenska kyrkan var statskyrka. Den är nu otillräcklig och föråldrad både till innehåll och i sin tillämpning.
I statens hägn är det Socialdepartementet och delvis Skatteverket som folkbokföringsmyndighet som för närvarande handskas med frågorna, men de gör det på ett passivt sätt utan tillräcklig sak- eller branschkunskap, riktning eller kraft.
Handfallenheten är således stor i hela den svenska administrativa apparaten. I realiteten är det dock kommersiella och ideologiskt aktörer, såsom Eldbegängelserörelsen, Sveriges Kyrkogårds- och Krematorieförbund med sitt dotterbolag IGNIS, FONUS och Sveriges Begravningsbyråers förbund som dominerar hela bilden. Deras bransch-specifika bedömningar och behov sätter all praxis. När frågor rörande begravningsväsendet avhandlas i statliga utredningar, samråd, i kyrkogårdsförvaltningar eller i andra församlingar och beslutande organ i Svenska kyrkan, är det dessutom nästan bara dessa som konsulteras och som man delegerar ansvar till.
Som ett alternativ till kistbegravning och kremering har dock ett kraftfullt utvecklingsarbete och en handfast metodframtagning pågått under många år. En stiftelse och ett företag har i över tio års tid arbetat uthålligt med att kunna lansera en tidsenlig, modern, ekologisk och förbättrad jordbegravning. Det kallas promession, från början omnämnd frystorkning.
Metoden går ut på att den döda kroppen fryses ned till under minus 100 grader med hjälp av flytande kväve. Vävnaderna faller då, med hjälp av en kort mekanisk vibration, samman till ett organiskt stoft som frystorkas. Kvar blir 30 procent av kroppsvikten. Det torra stoftet som före kistläggningen har renats från alla fasta metaller gravsätts relativt ytligt, där tillgång på luft och ett aktivt nedbrytarliv finns och mull kan bildas. Framförallt genom tillträde av syre och levande nedbrytare - aerobt - i mullagret bryts kvarlevorna snabbt ned och kommer att bli en gåva tillbaka till jorden istället för ett deponiproblem. Till nytta i ett organiskt och helt naturligt kretslopp där inget förgås och allt tas tillvara. Man kan bokstavligen bli en blommande buske efter sin död!
Metoden gör det också fullt möjligt att säkert avlägsna de ibland farliga eller värdefulla metaller som finns i tänder och kroppsimplantat och som vid framförallt kremering kan orsaka miljöproblem.
De församlingar som ursprungligen sagt sig vara positiva och velat införa möjligheten till ekologisk begravning har i vissa fall övertygats av Sveriges Kyrkogårds- och Krematorieförbund att det skulle vara rent olagligt. Få fritidspolitiker genomskådar att detta rör sig om kommersiell lobbying på kyrkogårdsförvaltningarna.
Promession är inte förbjuden, men heller ännu inte uttryckligen tillåten fast begäran har ältats, utretts och bollats runt på ett ovanligt valhänt sätt i utredningar, dialoger och kyrkoråd.
2007 beställdes en utredning av promession av f.d. Hovrättspresident Carl Axel Petri. Den kallades ett ”PM” och fick aldrig status som SOU, men där förordas promession. Underlaget förelades i tur och ordning två kulturministrar, en socialdemokratisk och en borgerlig, men båda valde att inte behandla frågan.
I den senaste propositionen om Begravningslagen, 2011/12:51, valde regeringen att bara kalla promession för ”andra begängelsemetoder”. Under utredningens tretton månader tilläts anmärkningsvärt nog landets enda företrädare för metoden att förklara modellen under enbart en timme. I övrigt företräddes begravningsbranschen av krematorierörelsen och deras kontakter.
Regeringen sa då att det inte går att säga om promession alls kan bli aktuell. Ett tillstånd får meddelas ”endast om metoden är förenlig med kravet på en värdig behandling av avlidna, samt även i övrigt framstår som lämplig ur bl.a. etiska, miljömässiga och ekonomiska hänseenden”. Men ett ännu icke reglerat område är ju inte detsamma som en olaglighet och promession får därmed ses som uppskjuten på en obestämd framtid. Trots att den fyller alla dessa krav på hygien, etik, ekonomi, miljöhänsyn, valfrihet och värdighet.
Slutligen finns det också en nationell tillväxtaspekt på denna världsunika metod. Fler än 60 exportländer står på kö och vill se ett svenskt genombrott för att själva kunna ta del av en helt unik och banbrytande metod. Konkurrerande idéer är definitivt att vänta. Med en statsunderstödd svensk exportsatsning och för svensk innovationsindustri skulle promession i vårt land helt enkelt få stora konkurrensmässiga internationella försteg.
Jag vill fråga statsrådet Stefan Attefall:
Vad avser statsrådet göra för att påskynda och ge ett explicit klartecken till att tillåta promession?
Vad avser statsrådet göra för att sprida kunskapen om metoden?
Vad avser statsrådet göra för att kommersiellt stödja produktframtagningen?
Vad avser statsrådet göra för att länsstyrelser, departement m.fl. i sina konsultationer och beredningar ska ge tillträde även till nuvarande och framtida ekologiska begravningsformer?"



3 kommentarer:

  1. Mats E P Lindqvist5 december 2012 07:58

    Hej.
    Måste tyvärr säga att du har fel på ganska många punkter i det du skriver.
    Det är bra om man kan utreda och tydligare slå fast vem som ska ha det övergripande ansvaret för begravningsfrågor i Sverige.
    Här ligger vi långt efter de flesta övriga av europas länder. Vi bör även gå mot konfessionslösa huvudmän, så som det redan är i Stockholm och Tranås.
    Att Svenska kyrkan är huvudman i övriga Sverige är en gammal kvarleva från förr.
    Att människor i dag bör erbjudas en långtgående valfrihet är också rimligt. Det är därför vi i Stockholm haft en konfessionslös huvudman för begravningsändamål ända sedan 1863.
    Men du har helt fel när du säger att gravplatserna i storstäderna har platsbrist. Vi återanvänder utgångna gravar, samt anlägger nu en ny större kyrkogård i Stockholm.
    Hur en kistgrav påverkar omgivningen ur miljösynpunkt är enormt beroende av vad det är för slags mark som begravningsplatsen ligger på. De flesta (men inte alla) av våra begravningsplatser är anlagda på sandjord. Som bland annat har den egenheten att syre kommer åt att tränga ner djupt ner i marken. Ett bevis för detta är till exempel att våra vattenledningar på skogskyrkogården - ända ner på fem meters djup, dvs djupare än någon grav vi anlagt - rostar.
    Jag menar även att kremering - i en kista av björk utan andra konstigheter - är en mycket miljövänlig metod - med hänsyn tagen inte bara till utsläpp utan även inräknat energiåtgång.
    Förutom för kvicksilver (amalgan) så är heller inte de aktuella metallerna något problem i processen. De följer med ut i askan.
    Däremot är det ett problem - som behöver utredas - vad vi egentligen ska göra med dessa - oftast värdefulla - metaller. Dagens lagstiftning föreskriver att det som inte får plats i urnan ska grävas ner på anonym plats på begravningsplatsen.
    Någon form av återvinning här vore absolut rimligt. Formalinanvändningen i branschen är ett problem men mest ur arbetsmiljösynpunkt. Köerna beror till stor del på sjukhusens saktfärdighet att utföra de obduktioner samt påföljande återställande de ska göra.
    Rörande promession så är vi mycket tveksamma till metoden som sådan. Främst därför att den energi som måste tillföras det flytande kvävet för att detta ska hålla sig kvar i rätt temperatur, trots upprepande införande av varmare kroppar, är avsevärd. Det är även ifrågasatt om en kropp som är nedkyld till de temperaturer det handlar om verkligen reagerar med att smulas sönder vid vibration. Slutligen är det inte klarlagt hur det evetuella stoftet ska skiktas mellan organiska och metalliska partiklar. Vi menar även att metoden med nu gällande lagstiftning för närvarande inte är tillåten
    Du är välkommen att kontakta mig för att diskutera dessa viktiga frågor vidare. Vi kan även ordna ett studiebesök på något av våra krematorier.

    Med vänlig hälsning

    Mats Lindqvist, miljösamordnare på Stockholms kyrkogårdsförvaltning, samt ledamot av Miljö och hälsoskyddsnämnden i Stockholm, för Miljöpartiet de Gröna
    mats.lindqvist@mp.se
    0768844215

    SvaraRadera
  2. Mats Lindqvist5 december 2012 10:10

    http://www.sydsvenskan.se/lund/forskare-riktar-kritik-mot-metoden-1/

    SvaraRadera
  3. Hmmm- intressant inlägg! JAg nappar på erbjudan att komma. Kontakta riksdagen så bokar vi tid!

    SvaraRadera