Fredde

försökte allt skärpa till sig rejält i Köpenhamn och lät som om han verkligen (om än sent påkommet) VILLE vara en som tog ansvar och ville att andra skulle ta ansvar.
Lät.

Jag har inget alls personligt emot den mannen. Tvärt om var han ovanligt hövlig mot mig och hälsande rart i riksdagskorridorerna trots att vi knappast hade haft någon jobbmässig relation alls. Och han är påläst och coool, och han är minst lika farlig med sin sammetsröst och sina sammetögon, som jag minns att jag varnade för i någon krönika före valet 2006.
Som statsminister har han gjort ett alldeles fullgott arbete, utom i själva sin politik. Men det är ju en smärre detalj.

Men vad är det i hans sätt att låta som är så vinnande? frågade jag mig efter lördagsintervjun nu efter Köpenhamnskollapsen.

JO, en litet mer närsynt analys ger följande vid handen:
dels tillhör han de som tänker snabbt men talat långsamt - ett fullständigt osvikligt framgångsrecept.
Han använder påfallande ofta kod-orden "trygg" och "ödmjuk" om sig själv och sina ställningstaganden. Vad kan man till exempel kräva av en man, som inte vill kalla sig feminist därför att han i övrigt är så "trygg i sina värderingar"?

Och som "ödmjukt" inte vill föregripa något eller som nu - peka ut syndabockar i COP15 processen?
Nä, nä - är man bara tillräckligt trygg och ödmjuk kan vara hur seg och ego som helst...

Vidare har han en skickligt inpassad förmåga att bevara knepiga frågor medelst att kantianskt hänvisa till någon övergripande och oantastlig generell princip.

Slutligen, vilket inte heller är ovanligt hos bra retoriker, erkänner han understundom någon smärre defekt eller felgrepp
("jag var inte drivande") för att avleda uppmärksamheten från någon större sak (ta bort konstgödselskatten).

Duktigt och dugligt - men för det mesta tyvärr - oförlåtligt fel i sak.

Men i ljuset av hans övriga ministergalleri framstår han själv i klart skinande ljus.
Precis som den enögde kungen i de blindas rike....