Stad och land

En av de mest intressanta och betydelsebringande, men alldeles för litet beaktade dimensionerna i tillvaron är relationen mellan stad och land, mellan urbant och ruralt. Oftast är det den dimensionen som får mig att i grunden känna mig som en annan sorts människa än de jag samspelar med. Jag är en lantis i själen, men oftast verksam på en urban spelplan.
I utvecklingsländer är detta kanske mer relevant än det är hemma i Sverige, även om frågeställningarna och mekanismerna helt är desamma.

I Kabul är luften tjock så den syns i natten framför billjuset. Alla hostar, mina ögon rinner, halsarna svider. Diesel (gamla hederliga storpartikel-sorten) och damm, damm, damm. Ute i Istafan igår gick det lätt att andas högt över Pansjirdalen och med Kabuls lock på en dryg timmes avstånd.

I Kabul känner sig den livliga och kämpande kvinnliga parlamentarikern mest fysiskt hotad av vad den gamla Nordalliansens män kan göra mot henne i sina alla nya skepnader och roller (fast med samma lojaliteter och samma vapentillgångar).
När hon rör sig ute i landet är hon mest rädd för taliban i all dess skepnader.
Vi har f ö lärt oss en enkel tumregel att sortera upp denna slasktratts-term med: det finns åtminstone ”local taliban”, ”global taliban” och ”criminal taliban”!

I Kabul växer idag så gott som ingenting, knappt ett träd, och jag ser heller inga höns eller smådjur inne i stan eller ens i förorterna, dvs halvslummen. Det är fel årstid just nu, men också efter så många år av krig har mandelträd, fikonträd, mullbär, valnöt, fikon, vindruvor ja, alla de ljuvliga produkter som var Afghansistans kännemärke och inkomst före sovjetockupationen, att ligga döda eller i träda. Men utanför stan har vinstockarna tagit sig och SAK tillsammans med regeringen har satt igång med en National Solidarity Plan. Det är ett program som på allvar kommer att bereda mark för återupptagande av denna otroligt viktiga och fungerande typ av odling. (Valnötter blandat med små gröna syrliga russin är snacks som brädar Pringles med hästlängder, jag lovar.)
Ute i Istalef hörde jag fåglar och man kunde fiska, fast allt såg så grymt vintertorrt ut ju denna period. Gumpfeta får dallrar fram och ger kläder, kött och mjölk.

Inne i stan känner man sig verkligen som trist turist i shopparna med mattor, smycken och krafs. Jag letar upp vad jag vill ha, betalar och går.
På landet, fast det var en liten turistby vi var i, fick jag te och mullbärskaka, ett fint samtal och den gamle ägarens ögon möter mina helt lugnt. Alla på lilla bygatan hälsar på oss och chaufförerna. Vi MÖTS, -vi samtalar, vi får en kort stund en annan relation än den rent kommersiella. Samma sak möter Börje när han intervjuar en ung keramiksäljar-kille om vad som hände i byn när taliban kom och brände ner allt och alla fick fly.

I stan förflackas relationerna och Marknad råder. På landet är människor så glest förekommande att man bara inte kan negligera den andres existens. Och det är givetvis ute på landet, i distrikten som den viktiga biståndsverksamheten sker.
Det är där barnmorskor, flickelever, brunnsborrare och sjukgymnaster skall utbildas och verka. I stan gör man karriär, syns och följer mer eller mindre ängsligt flocken. Maktrelationer blir annorlunda och mer abstraherade, mindre individuella i en stad. Allt syns med större påtaglighet på landet, och går att åtgärda bättre. Människor är mer unika människor, om ni står ut att läsa mina hårdragna förenklingar.

Men om inte stans modernitet, rationalitet och kulturella liv får befrukta landets traditioner och tröghet – då vinner talibanmentaliteten.
Om inte världens städer SNARAST får bättre luft, mindre trafik och energislöseri, dvs el och bränsle i rena och förnybara former, mer odling, självförsörjning och grönska, så kollapsar både hälsa och klimatet för gott.

Slutsats: låt oss genast förena det bästa från två världar – grönare städer plus UTVECKLAD landsbygd åt Afghanistan, Sverige och resten av klotet!