Korruption en söndagkväll i cyberrymden...

Även om blott min käre son är den ende som synbarligen orkat svara på förra inlägget, kan man finna många skäl att tro att min tankar ändå är rätt så noga kontrollerade.

Under mina åtta år i rikspolitiken kan jag säga att jag både blev mindre konspiratoriskt lagd och samtidigt mer.
Mindre för att jag för egen del struntar i vad myndigheter gör och tror, och jag har bättre koll på mina rättigheter och min förmåga, än man hade som en yngre och radikalare själ.
Men också mer, därför att jag på nära håll sett och erfarit hur saker tystas, att de tystas, och att det verkligen försiggår mycket bakom lyckta dörrar, som inte ens i vår relativt sett öppna samhällsklimat, kommer fram.

Efter att i fredags sett filmen "Andra människors liv", fick jag också skäl att fundera ett varv till runt integritet. Den handlade om STASIs härjningar i den angivar- och avlyssningsstat som DDR var fram till murens fall.

Men först snappade jag någon dag innan filmen, ett bra citat :
"Den som är Stark behöver inte Makt."
Nä, just det.
Det räcker med makt över sig själv. Då blir man stark, och behöver inte bossa runt med andra , DOMINERA eller utöva makt.

Med detta i bakhuvudet landade filmens budskap om att det trots allt finns plats för hoppingivande känsla, tanke och civilkurage även i vidriga angivarsamhällen. Lätt skakade gick Jan och jag från KINO i Lund och talade om vad som krävs för att ett sådant tillitsförstörande och o-levbart samhällsklimat som det var i Östtyskland efter 2VK, skall växa fram.

Här är början till vår analys:

1 Det börjar med att du är lojal, har tillit men också litet tvivlar på din egen bedömning eller din iakttagelse. "Vem är jag att kritisera?" "Jag har ju inte all information" ,"Ingen annan har ju reagerat, så då är det säkert OK", "Man får ha litet tålamod och se hur saker verkar på sikt" , "De menar säker väl i det långa loppet". Alltså ett stadium med inre rådbråkning om att det man noterar inte är bra - men är det såpass illa att det är värt att man sticker ut sin haka? När skall man säga ifrån? Till vem skall man säga ifrån?

2 Sedan kommer privilegieköpande, eller insikt om hotande indragning av privilegier. Vad vinner jag? resp. Vad förlorar jag? på att säga till, hoppa av, sticka ut etc. Blir balansen plus börjar man kapitulera. Genom små förmåner, smicker, gillande eller innanförskap. Själslig bekräftelse eller feta pengar och poster - egots gödning eller plånbokens gödning går egentligen på ett ut. Men - MÅSTE vi alla vara så förtvivlat lätta att köpa...??

3 Därefter är man insyltad, medskyldig och medlöpare. Såld och lojal med skiten pga ren självbevarelsedrift. Köpt och såld, själv köpande och själv säljande sin egen och andras heder. Sitter i smeten.

4 Sist kommer stadiet av repressalier mot de som "sviker", i form av hot, våld, förnedring och kanske rena övergrepp.

Ungefär så tror jag utförslöpan i korruption och misstänkliggörande ser ut. När i olika sammanhang, hederlighet och öppenhet gradvis förbyts i mygel. Samt när öppenhetens politik och metoder byts ut i kontroll.

Det vore nu verkligen intressant att få kommentarer av MÅNGA läsare på hur ni ser på dessa mekanismer, och NÄR det är viktigast att slå på bromsarna.
Så se dig i sin egen spegel, du "vanlige, hederlige" bloggläsare, men även ni på FRA, försvarsdept. och i kära gamla SÄPO.

Jag skall i vart fall uppdatera varje söndagkväll fr o med nu, med öppna och okorrupta, fast säkerligen snart avlyssnade, tankar.